Theo och den lilla dinosauriens väg hem

Theo kunde namnen på massor av dinosaurier. Han hade aldrig förväntat sig att möta en vid trädgårdsgrinden. En liten triceratops prasslade ut ur ormbunkarna. Den tittade åt vänster. Den tittade åt höger. "Är du vilse?" frågade Theo.

Utanför grinden slingrade enorma fotspår genom leran. Theo satte sig på knä vid ett av dem. "Någon mycket större har gått här." Den lilla dinosaurien nosade på spåret och puffade sedan på hans ärm. Tillsammans följde de spåren.

Spåren ledde fram till en bäck. Den lilla dinosaurien stannade vid vattenbrynet. Theo hittade en platt sten och fyllde ut mellan två trampstenar. "Ett litet steg," sa han. Sedan ännu ett. Snart var de båda över på andra sidan.

Från kullen kunde de se hela den gröna dalen. "Hallååå!" ropade Theo. Den lilla dinosaurien lyfte huvudet och gav ifrån sig ett ostadigt tut. Långt borta hördes ett bekant svarande läte över ormbunkarna.

En stor triceratops skyndade ut på ängen. Den lilla sprang för att möta henne och de nuddade nosarna med ett mjukt, glatt morrande. Theo log. Han hade hittat något bättre än ett dinosauriespår: en chans att hjälpa en vän.

Vid trädgårdsgrinden vinkade Theo hejdå. Två spår ledde hem genom ormbunkarna, ett stort och ett litet. I morgon skulle han rita dem i sin dinosaurebok. I kväll hade han en hel berättelse att berätta.