1På toppen av en vid, solig kulle snurrade en gammal väderkvarn långsamt med sina fyra trävingsar. Gräset var mjukt och grönt, och en varm bris drog genom det som en lång, lycklig suck.
2Sonic stod vid väderkvarnens fot med sina röda skor stadigt i gräset och hans gröna ögon glittrade av en idé. "Vi tävlar," sa han, "men inte som vi brukar."
3De hittade fyra runda stenar och placerade dem med jämna mellanrum längs väderkvarnens stig, en vid varje plats där de skulle stanna och vänta tre hela andetag innan de fick gå vidare.
4Brisen tog fart. Tails slöt ögonen och kände vinden stryka mot sin päls. Han bredde ut sina två svansar – inte för att flyga, utan bara för att känna – och upptäckte hur luften slingrade sig runt de gamla stenmurarna.
5Vid den första markeringsstenen stannade Sonic. Ett andetag. Två. Tre. Hans fötter kunde inte stå still och hans taggar sticks mer och mer. Att vänta var det svåraste han någonsin gjort.
6Runt kröken stannade också Tails upp. Han såg hur vinden dansade mellan väderkvarnens vingar och fick det höga gräset att bölja. Han höll sina två svansar ut för balansen och lät luften viska: här finns ingen brådska.
7"Sakta inte ner," sa Sonic med ett flin. "Jag menar – öka inte heller farten. Jag menar –" "Jag vet vad du menar," svarade Tails, och båda skrattade i den långa gyllene skuggan.
8De gick sista svängen sida vid sida, förbi den tredje och sedan fjärde markeringen, utan att någon låg före eller efter.
9När de nådde startstenen igen, sträckte Sonic ut sina vitklädda händer. "Så – vem vann?"
10Tails såg på Sonic, sen på den snurrande kvarnen, och därefter på den breda gröna kullen. "Fråga mig imorgon igen," sa han. "Jag vill nog tävla mot dig en gång till."
