Förvandla deras fantasi tillen berättelse de kan hålla i handen.

Pip ser en stjärna.

Han vill följa efter.

Pip satt på kullen och tittade upp.

En klar stjärna glittrade ovanför träden.

Han hade aldrig sett en så lysande.

"Jag önskar att jag kunde se vart du tar vägen", viskade han.

Stjärnan blinkade, som om den hörde honom.

"Kanske kan jag följa efter", sa Pip och tog ett modigt litet andetag.

Och så började hans äventyr.

Pip hade tillbringat hela sitt liv i dalens trygga famn, där träden växte tätt, stigarna slingrade sig mellan välbekanta stenar och varje kväll slutade under samma stilla himmel. Men denna natt rörde sig ett gyllene ljus bortom åsen. Det flackade inte som en vanlig stjärna. Det verkade stanna upp när han stannade, som om det väntade på att han skulle lägga märke till det.

Han kom ihåg de berättelser de äldre rävarna berättade vid elden – om dolda källor, glömda stigar och vandrare som återvände med nya stjärnbilder i blicken. Pip hade alltid lyssnat från den tryggaste vrån i lyan. Nu kändes de berättelserna inte längre avlägsna. De kändes som en dörr som hade öppnats bara några steg bort.

Vid skogens kant bar vinden med sig doften av tall och regn. Vägen framåt var mörkare än någon han kände till, men stjärnan lade ett tunt gyllene band av ljus över marken. Pip var rädd. Men han förstod också att mod inte innebär att man lämnar rädslan bakom sig – det innebär att man bestämmer sig för att något annat betyder mer.

Han vände sig om en sista gång och såg de varma ljusen i dalen, och höll minnet av dem varsamt inom sig. Sedan drog han åt sig halsduken, tog ett djupt andetag och gick in under den första skuggiga grenen. Ovanför honom gled stjärnan längre in i natten. Pip följde efter – inte för att han visste var resan skulle sluta, utan för att han äntligen var redo att upptäcka vem han kanske kunde bli längs vägen.