1I en dal med högt silverglänsande gräs bodde en ung enhörning som hette Luna. Luna älskade dagtid, när allt var ljust och lätt att se. Men när natten kom fick mörkret hennes mage att kännas lite knölig.
2"Jag tycker inte om mörkret", sa Luna till sin mamma. "Jag kan inte se var någonting är." Hennes mamma nöste mjukt mot henne. "Låt oss ta en liten promenad, så ska jag visa dig en hemlighet om mörkret."
3De gick ut under den djupblå himlen. Till en början höll Luna ögonen hårt slutna. Men hennes mamma sa lugnt: "Öppna dem sakta. Mörkret är inte tomt. Det är fullt av stilla saker."
4Luna öppnade ögonen. Högt däruppe blinkade tusen stjärnor, som små vänner som vinkade hej. Hon hade aldrig sett dem i det klara dagsljuset.
5"Stjärnorna kommer bara fram i mörkret", sa hennes mamma. "Om det alltid var ljust skulle du aldrig få träffa dem." Luna tittade på stjärnorna och kände sig lite modigare.
6Då märkte Luna något annat. Spetsen av hennes eget horn glödde, ett mjukt varmt sken, som en liten måne hon kunde bära med sig vart hon än gick.
7"Det ljuset har alltid funnits inom dig", sa hennes mamma. "Det lyser som bäst när världen blir tyst och mörk." Luna lyste upp stigen framför sig med sitt milda sken, och mörkret kändes inte längre så knöligt.
8Den kvällen lade sig Luna i det silverglänsande gräset. Hon lät sitt horn lysa mjukt bredvid henne och tittade på stjärnorna som blinkade ovanför. Mörkret var ingenting att vara rädd för, förstod hon. Det var där de stilla, vackra sakerna bodde. Godnatt, Luna. Godnatt.
