1Högt uppe på Marshmallowberget bodde en liten drake som hette Glöd. Varje kväll rullade alla de andra drakarna ihop sig och slöt sina ögon. Men i Glöds mage brann det fortfarande en liten varm gnista som inte ville slockna.
2"Jag kan inte sova", viskade Glöd. "Min gnista lyser för starkt." Den glödde som en liten orange stjärna bakom hans revben, fladdrade och dansade medan alla andra drömde.
3Så Glöd tassade förbi sin sovande familj och ut i den svala nattluften. Ovanför honom blinkade stjärnorna långsamt, som om de också kände sig sömniga.
4Först mötte han en rundögd uggla. "Hur blir du sömnig?" frågade Glöd. "Jag tar tre långsamma andetag", svarade ugglan. Så Glöd andades in... och ut... in... och ut... in... och ut.
5Hans gnista blev lite mjukare, som en lampa som skruvats ner. Men den hade inte slocknat. Så Glöd gick vidare längs den tysta stigen.
6Sedan mötte han en snigel som bar på en liten lykta. "Hur blir du sömnig?" frågade Glöd. "Jag föreställer mig någonstans mysigt", sa snigeln. Så Glöd föreställde sig sitt varma bo och sin mammas mjuka vinge lindad runt honom.
7Hans gnista blev ännu mjukare, som ett ljus bakom en gardin. Men den hade inte slocknat. Så Glöd gick vidare, hela vägen upp till toppen av kullen.
8Där fann han Månen, rund och vänlig. "Hur blir du sömnig, lille drake?" frågade Månen mjukt. "Det vet jag inte", sa Glöd. "Min gnista vill bara inte slockna."
9Månen log ett silverfärgat leende. "Din gnista är inte menad att slockna, Glöd. Den behöver bara bli liten. En gnista som håller sig varm hela natten — det är precis så en drake drömmer."
10Så Glöd rullade ihop sig under stjärnorna. Han tog tre långsamma andetag och föreställde sig sitt mysiga bo. Hans gnista blev mindre och varmare, tills den var det mjukaste sken — och Glöd gled, äntligen, in i den lyckligaste drakdrömmen. Godnatt, Glöd. Godnatt.
