1Bramble var den snabbaste lilla kaninen på Smörblommeängen. Han hoppade så fort att öronen fladdrade och vinden visslade förbi morrhåren. "Fortare, fortare!" var hans favoritord.
2En morgon rusade Bramble tvärs över ängen för att nå den stora eken. Han kom dit först, förstås. Men när hans vänner anlände log de alla åt något som han hade missat.
3"Såg du fjärilarna vid bäcken?" frågade en vän. "Nej," sa Bramble. "Jag hoppade rakt förbi." "Kände du doften av kaprifol?" frågade en annan. "Nej," sa Bramble. "Jag gick alldeles för fort."
4Bramble satte sig ner i gräset. Han hade vunnit kapplöpningen till eken, men han hade missat allt längs vägen. Det kändes inte som en vinst alls.
5Nästa morgon prövade Bramble något nytt och ganska svårt för en snabb kanin. Han hoppade långsamt. Ett hopp, sedan en paus, sedan ett mjukt hopp till.
6Och åh, vad han hittade! En nyckelpiga med sju små prickar. En daggdroppe som glittrade på ett blad som en liten juvel. En mjuk fläck med klöver som doftade som grön solsken.
7Hans vänner hann ikapp honom, förvånade. "Du går så långsamt idag, Bramble!" "Ja," sa han med ett stort leende. "Jag ville inte missa någonting."
8Den kvällen rullade Bramble ihop sig i sitt mysiga bo, med hjärtat fullt av fjärilar, kaprifol och sjuprickiga nyckelpigor. Att gå fort var roligt, tänkte han sömnigt. Men att gå långsamt var fullt av underverk. Godnatt, Bramble. Godnatt.
