1Tavi, triceratopsen, stod högst uppe på Grönryggåsen, hennes tre blanka horn pekande stolt mot molnen. Hon hade övat hela morgonen. Idag, tänkte hon, skulle hon hitta sitt största och modigaste vrål.
2"GRRRROOAAH!" vrålade hon, och alla blad på varje ormbunke darrade. En flock pterodaktyler for upp ur träden och kretsade bort under högljutt skrän. Tavi log stort. Högt betydde modigt. Det var hon säker på. Hon marscherade ner i Ormbunksdalen, där höga cykader stod i svala, gröna rader. "GRRRROOAAH!" ropade hon igen, ännu högre. Marken skakade till en smula. Den långhalsade Bramble, brachiosaurusen, lyfte sömnigt på huvudet och blinkade. "Oj då," sa Bramble. "Var det åska?" Tavi spände ut sin krage av stolthet. Men då hörde hon något annat – ett litet, tunt ljud som svävade bland ormbunkarna. Pip. Pip. Pip. Mycket litet. Mycket vilset.
3Tavi trängde sig genom de höga bladen och hittade en liten unge, inte större än en flodsten, som satt i en lerig grop mellan två rötter. Ungeens ögon var stora och blanka som skalbaggeskal. Den pep igen, snurrade runt, letande efter något den inte kunde finna. "Jag ropar på din familj!" utropade Tavi. Hon fyllde sina stora lungor och – "GRRRROOAAH!" Ungeens ramlade baklänges och satt alldeles stilla, skakande som ett blött löv. Tavi grimaserade. Det hade inte hjälpt alls.
4Hon försökte igen, ännu högre. "GRRRROOAAH!" Bramble höll för öronen med sina enorma fötter. En familj av ankylosaurier vaggade iväg, muttrande för sig själva. Ungeens knep ihop ögonen. Dalen kändes plötsligt både väldigt stökig och väldigt tom samtidigt.
5Tavi satt sig tungt bredvid ungen. Hennes horn sjönk. Högt fungerade inte. Hon tittade på det lilla djuret och funderade på vad det egentligen behövde – inte åska, inte darrande blad. Det behövde en röst att följa hemåt. Hon tog ett djupt, lugnt andetag. Hon försökte något nytt. Mjukt. Stadigt. Klart som en bäck över stenar. "Här… här… här borta," ropade hon lågt och jämnt, om och om igen.
6Pip. Pip. Ungeens lyfte på huvudet. Dess ögon slutade snurra. Den tog ett vingligt steg mot Tavis röst, sedan ett till.
7Och då – prasslande – kom en vuxen ankylosaur genom ormbunkarna, nosen nära marken, letande mot samma lugna, tydliga ljud.
8Ungeens skyndade glatt fram och kröp snabbt in under den vuxnes breda, bepansrade sida.
9Bramble sträckte ner halsen tills ett av hans enorma ögon var i höjd med Tavis nos. "Det där," sa han, riktigt imponerad, "var det modigaste jag hört idag."
10Tavi tittade på sina egna fötter en kort stund. Sedan såg hon tillbaka upp mot Grönryggåsen, där ormbunkarna fortfarande svajade mjukt i den tysta dalen. Hon tog ännu ett långsamt andetag och kände hur något nytt tog plats i bröstet – inte högt, inte litet, men hennes.
