1Lenas sovrum blev mörkt på en gång. Lampan klickade av, ljuset i hallen trängde in tunt under dörren, och plötsligt var allt annorlunda. Hon drog filten upp till hakan och väntade.
2Sen – där! Ett silverband smög in genom glipan i gardinen. En månstråle, tyst och blek, låg över golvet som ett glittrande band någon glömt bort.
3Lena stack ut en fot under filten och satte den mitt i ljuset. Det var svalt. Det var verkligt.
4Hon följde månstrålen med blicken. Den nådde stolen av trä vid skrivbordet, den där hon alltid slängde sin tröja. Tröjan gav en knölig skugga på väggen – hög och märklig, som en hukande figur.
5Lena tittade på tröjan, sedan på skuggan, och sen tillbaka på tröjan. Bara en tröja. Bara en skugga. Inte mer än så.
6Månstrålen snuddade vid hyllan, for över pärmarna på hennes böcker, snögloben och den lilla lersköldpaddan hon själv målat. Hon såg sköldpaddans avskavda öra, det gröna färgstänket. Fortfarande samma gamla sköldpadda.
7En större skugga sträckte sig bakom garderobsdörren, bred och väldigt mörk. Lenas hjärta slog ett litet hopp. Men garderobsdörren stod öppen för att hon lämnat den så efter att ha valt pyjamas. Hon kom ihåg det. Skuggan tillhörde dörren. Dörren tillhörde hennes rum.
8Lena andades in långsamt – ända ner till där filten tryckte mot magen – och släppte sen ut luften. Rummet förändrades inte. Det var fortfarande mörkt. Men månstrålen var också kvar, stadig och oförändrad, med sin silverkant mot väggen.
9Utanför fanns månen, som alltid på klara kvällar, gjorde inget annat än att hålla sitt ljus över världen. Den såg inte Lena, men strålen den sände räckte för att visa henne: tröjan, sköldpaddan, dörren, och alla de välbekanta skuggorna som redan fanns där.
10Hon satte båda fötterna under filten igen. Månstrålen låg kvar över golvet, stilla och tålmodigt. Lena slöt ögonen.
