1Tomten på Björkgatan hade väntat hela våren. Ogräs stack upp genom den spruckna asfalten, och en rostig grind lutade mot staketet. Mei stod vid kanten och kisade. "Vi får nog plats med minst sex bäddar här," sa hon. Sam rullade fram och
2granskade ytan. "Åtta", sa han, "om vi ställer två längs staketet." Båda hade rätt. De ritade upp det på papper den kvällen, sittande vid Sams köksbord med kritor och linjal, glatt diskuterande om vilket håll som skulle vändas mot solen. På lördagsmorgonen
3kom hela kvarteret nästan på en gång. Grannarna hade med sig spadar, små plantor inslagna i blött tidningspapper och termosar med te. Två föräldrar lyfte den första träramen på plats medan Mei höll måttbandet sträckt. Sam höll ritningen fastklämd på en skiva
4i knät och ropade ut måtten när någon behövde dem. "Hundratjugo centimeter bred," påminde han, "så alla når mitten." Odlingsbäddarna kom upp en efter en. De fick precis rätt höjd – i nivå med Sams armstöd,
5lagom för en farmor med käpp, bekvämt för Mei att luta sig över. En flicka från det gula huset bar vatten i en långpipig kanna, gick långsamt så inget skvimpade ut. En äldre pojke skjutsade vagn med vatten åt Sam längs den släta gångstig
6de lagt med platta stenar. Sam tippade själv på vattenkannans pip och såg jorden mörkna kring tomatplantornas rötter. Meis mormor tryckte ned solrosfröna i jorden precis som hennes egen mormor hade visat – tre fingrar djupt, två frön tillsammans,
7så ett kan hjälpa det andra. Hon förklarade inte, utan visade Mei sina händer. Mei nickade och gjorde samma sak. Till örtrabatten gjorde en granne små skyltar av glasspinnar och klippte in olika former – en cirkel för mynta, en stjärna för basilika,
8en slät oval för timjan. Så kunde alla känna skillnad på växterna bara genom att dra med tummen över skylten. Redan på tidiga eftermiddagen var solen stark. Folk sökte skugga i små grupper och bjöd varandra på apelsinklyftor. Sam parkerade vid vattentunnan
9och drack långsamt. Mei satt på marken intill hans hjul, fortfarande lerig om stövlarna, och de betraktade de åtta odlingsbäddarna fyllda med mörk jord och små gröna början. En sparv landade på staketstolpen och flög snart vidare. Mei tog
10ett sista fröpaket ur fickan. "Bönor," sa hon. "De hör till din bädd," sa Sam. Mei reste sig igen och gick fram till bädden vid den soligaste platsen – den de kommit överens om vid köksbordet, när trädgården bara fanns i kritor och som en idé.
