1En varm och solig morgon låg ett rede med ägg gömt bland de höga vasstrån vid kanten av en stilla damm. Ankmamman satt tålmodigt och väntade, hennes varma bruna fjädrar pösiga av förväntan.
2Men ett ägg, det allra största, dröjde sig kvar. När det äntligen sprack upp, rullade det ut en ankunge som ingen annan. Han var stor och grå, med en lång böjd hals, en mörk näbb och allvarliga mörka ögon som blinkade mot den ljusa världen. – Oj då, mumlade Ankmamman mjukt och vinklade sin bärnstensgula näbb. Ändå tryckte hon honom varsamt under sin vinge.
3Nere vid dammen plaskade och simmade de andra ankungarna i det gröna vattnet. Men den grå ankungen simmade på ett annat sätt – hans hals sträcktes lång, hans fötter drev honom framåt med stilla kraft.
4En kväll, när himlen färgades orange och guld, sträckte han ut sina små vingar och lämnade dammen.
5Han vadade genom grunda bäckar och sov under prasslande löv. Världen var enorm, men han fortsatte framåt och följde alltid lockelsen av öppet vatten.
6Hösten kom. Löven skiftade i rött och bärnstensgult och snurrade ner omkring honom som små båtar. Luften blev skarpare.
7Sedan kom vintern, kall och tyst. Snö lade sig över kärren och is kantade vasstrån. Han hittade en skyddad håla mellan gamla rötter där vinden inte nådde honom.
8En morgon vaknade han av ljudet av vatten som åter rann fritt. Isen hade smält. En grön doft steg upp ur leran. Våren hade kommit över natten, som om någon hade vridit om en hemlig nyckel. Han sträckte ut sina vingar – och de var vida. Han sträckte ut sin hals – och den var lång och vit som nyfallen snö.
9Han gick fram till vattnets kant och tittade ner. En svan tittade tillbaka på honom.
10Han var inte skild från dem. Han var precis, helt och hållet, en av dem. Han lyfte vingarna en gång och kände hur luften tryckte tillbaka, och vattnet skälvde med små ljusa ringar som spred sig utåt i alla riktningar.
