1Mormor Jo bredde ut en hel hög med tygbitar över köksbordet. Där fanns rutor och trianglar, randiga bitar och prickiga, några mjuka som viskningar och andra så styva som papperspåsar. "Alla de här," sa mormor Jo, "kommer från platser vi tycker om."
2Amara plockade upp en bit blåvitrutigt tyg. Den doftade svagt av något varmt och kryddigt. "Den där är från farbror Desmonds gamla förkläde," sa mormor Jo. "Han brukade laga jollofris varje söndag. Man kunde höra grytan bubbla redan från ytterdörren." Amara la ner den försiktigt, som något som fortfarande kunde vara varmt.
3Nästa bit var gul manchester, mjuk och nött i ena hörnet. Mormor Jo smekte den med tummen. "Din faster Priya skickade den. Den kommer från kuddfodralet till hennes läsfåtölj – du vet, där hon brukade ha dig i knät och läsa tre sagor, sen fyra, sen fem, för du sa alltid: bara en till." Amara skrattade. Det brukade hon ju fortfarande säga.
4Där låg en remsa av djupgrön ull som en gång varit del av en halsduk. "Pappa Kweku hade den på färjan," förklarade mormor Jo, "den morgon han tog din mamma hem från ön för första gången. Han sa att havsvinden var ovanligt busig då." Amara tryckte tyget mot sin kind. Det kliade, men det gjorde inget.
5En liten röd triangel hade små vita noter tryckta över sig. Mormor Jo höll upp den mot fönsterljuset. "Den där är från gardinerna i kusin Leilas lägenhet – den ovanför musikskolan. Man kunde höra skalorna sväva genom golvbrädorna varje kväll. Leila sa att det kändes som att bo mitt i en sång."
6Amara började lägga ut bitarna på bordet, flyttade runt dem som ett pussel med mer än ett rätt svar. Där fanns elfenbensfärgat linne från duken där mormor Jo själv lärt sig rulla dumplings. Där fanns mjukgrå flanell från pyjamasen Amara haft hos pappa de kvällar då han bäddade ett bo åt henne i soffan, eftersom hennes gamla rum ännu inte var klart. Och där fanns orange bomull från en solhatt som blåste bort två gånger på en resa för att träffa kusinerna långt i väst och jagades ifatt båda gångerna, med skratt hela vägen. Varje tygbit var liten. Ingen var likadan som de andra.
7"Mormor Jo," sa Amara, "alla är ju så olika. Kommer det att bli fint?" Mormor Jo trädde nålen och satte sig bredvid henne. "Vi får se."
8De sydde långsamt. Först styrde mormor Jos händer Amaras, sedan släppte hon taget. Den blåvitrutiga fyrkanten fick ligga bredvid den gula manchestern. Den gröna ullen vilade intill den röda gardintriangeln. Den grå flanellen hittade sin plats intill den orange solhattsbiten, och det elfenbensvita linnet höll ihop allting som en stadig hand i mitten.
9När Amara höll upp den färdiga rutan – bara den första av många de skulle sy tillsammans – kunde hon se farbror Desmonds kök och faster Priyas läsfåtölj på samma gång. Hon såg färjan, musiken som svävade upp genom golvet, soffboet och hatten som jagades, allt på en och samma gång, utan att behöva välja. "Den är stor," sa hon tyst, fast rutan inte var större än ett örngott.
10"Den kommer bara bli större," sa mormor Jo. Utanför fönstret målade eftermiddagsljuset rummet guld. Längre ner på gatan slog någon upp en dörr och ropade ett namn, och för en liten stund lät det som om alla hem fanns tillsammans, just då.
