1Jona var en man som älskade sitt hem. Han älskade doften av bröd som bakades på morgonen och ljudet av fåglar utanför fönstret. Men en dag kom ett budskap — en stark, tydlig känsla i hans hjärta. Gå till Nineve, sa den. Berätta för folket där att jag ser dem. Nineve låg mycket långt borta och var fullt av främlingar som Jona inte kände. Han ville inte åka.
2Sjömännen vid kajen frågade inte vart han var på väg. De tog bara hans mynt och hissade seglet. Jona klättrade ombord och hittade en lugn vrå. Vattnet var stilla och blått, och han slöt sina ögon.
3Sedan förändrades himlen. Moln staplade sig som mörk ull. Vinden började dra och trycka. Vågorna reste sig höga som väggar, och den lilla båten gungade och knarrade. Jona satte sig upp. Han tittade på det rullande havet och förstod — djupt inne i bröstet, på det sätt man förstår saker som är sanna — att stormen hade kommit på grund av honom.
4Jona sjönk långsamt under ytan. Vattnet var svalt och grönt och fyllt av ljus.
5Den stora fisken öppnade sitt vida gap, och Jona drev tryggt in. Det var varmt därinne och tyst, som att vila i mörkret mellan två hjärtslag.
6I tre dagar stannade Jona inne i den stora fisken. I stillheten, utan något att se och ingenstans att fly, började han äntligen tänka.
7Och han bad — inte med fina ord, utan ärliga sådana, den sortens ord som känns som att andas ut efter att ha hållit andan för länge. Jag hörde dig, sa han tyst. Och nu är jag redo.
8Sedan doppade fisken sin stora kropp försiktigt, och Jona rullade ut på varm sand och blinkade i morgonsolen.
9Han låg där ett ögonblick och kände den fasta marken under sig och solen mot sitt ansikte.
10Jona reste sig upp. Han borstade sanden från sin tunika, rättade till sin mantel och blickade österut — mot Nineve, mycket långt borta, fullt av främlingar som inte kände honom. Han tog ett andetag. Sedan började han gå.
