1Brummel var en ung brun björn, runde öron och fyra tassar, och han var inte alls sömnig än. Utanför idet hade natten lagt sig mjukt och mörkt, som en filt över bergen. Brummel tassade fram till öppningen och kände den svala luften mot nosen. "Jag ska räkna de tysta sakerna," mumlade han lågt för sig själv. Ett.
2Bäcken pratade tyst med stenarna — schhh, schhh, schhh — och rann i mörkret. Brummel lyssnade med båda öronen. En tyst sak. Två.
3Ett löv släppte taget om sin gren och svävade ner, ner, ner utan ett ljud. Brummel såg det landa. Två tysta saker. Tre.
4De höga tallarna svajade, och vinden bland barren sa vooo — så mjukt att det knappt hördes. Tre tysta saker. Fyra.
5En nattfjäril öppnade och stängde sina dammiga vingar mot barken på en gammal stock. Inte ett ljud alls. Fyra tysta saker. Fem.
6Månen gled fram bakom ett moln och la sitt bleka ljus över den mjuka mossan. Brummel blinkade mot den. Fem tysta saker. Sex.
7En groda satt helt still intill vassen. Den hoppade inte. Den kväkte inte. Den bara satt där. Sex tysta saker. Sju.
8Brummel tassade in igen, och de torra löven under tassarna prasslade så tyst, krisp krisp krisp. Sju tysta saker. Åtta.
9Längst in i idet sov hans mamma, den varma sidan höjdes och sänktes, höjdes och sänktes. Åtta tysta saker. Nio. Brummel kurade tätt intill henne och kände det mjuka, djupa dunket av hennes hjärtslag mot kinden. Nio tysta saker. Tio.
10Han andades in — långsamt — och andades ut — långsamt — och kände sin egen andning bli tyst som ett moln. Tio tysta saker. Brummels ögon blev tunga. Hans fyra tassar blev stilla. Bäcken fortsatte prata med stenarna utanför, nattfjärilen satt kvar på stocken, och månen lyste vidare, vidare, vidare.
